Såsom en av dem som var med och lade grunden för det allmänna pensionssystem som vi har idag känner jag oro för att politikerna är på väg att falla tillbaka på den ordning som gällde en bit in på 90-talet.

Det tycks mig som att de flesta glömt bort varför vi var tvungna att reformera pensionssystemet.

Det gamla systemet var förmånsbaserat. Med det menas att det i förväg var bestämt hur mycket var och en skulle erhålla i pension. Staten utlovade således att betala ut en viss procentsats i pension i förhållande till vad man haft för lön under sitt yrkesverksamma liv. Några raka rör fanns dock inte mellan livsinkomst och pension. Som exempel räckte det att under 15 år av 30 maximera sin lön för att få full pension.

I princip hade vi heller inga reserverade medel för att säkra att staten skulle kunna betala ut pension i enlighet med sitt löfte. Det som fanns var AP-fonderna vars medel enbart var tänkt att användas i utjämnanade syfte mellan enskilda utbetalningsår. I AP fonderna fanns ca 500 miljarder kronor som kanske i bästa fall motsvarande en tiondel av den samlade pensionsskulden.

Samtidigt såg vi framför oss en åldrande befolkning. Allt färre yrkesverksamma skulle således tjäna in pension till en växande skara pensionärer.

Något var tvunget att göras. Men vad? Svaret blev ett individualiserat och avgiftbaserat pensionssystem där staten inte längre lovar en viss bestämd pension utan istället en viss bestämd avgift. Tanken var att individen årligen för varje yrkesverksamt liv skulle få tillgodoräkna sig 18,5% av sin lön. På grund av politisk klåfingrighet blev det inte så utan i stället 17,21%. Hedervärt vore att politikerna snarast retroaktivt återställer avgiften till det den var tänkt att vara och ofta påstås vara nämligen 18,5%.

Av de 18,5% utgör premiepensionen 2.5%.

Inte ens Pensionsmyndigheten tycks förstå att dessa 2,5 % innebar ett paradigmskifte. Dessa medel utgör nämligen sparande till den egna pensionen. Ett fysiskt pensionskonto som byggs upp enkom för den enskilde. Medan den övriga delen av den allmänna pensionen fortfarande är ett kedjebrevsystem där medel från de yrkesverksamma går in i statskassan och försörjer pensionärerna är premiepensionen riktiga sparpengar.

Att premiepensionen är öronmärkta sparpengar är också orsaken till den mängd fonder som finns att välja på. I den allmänna debatten ligger fokus på kvantitet. Den vedertagna sanningen tycks vara att om vi drar ned antalet fonder blir allt bättre. Men är det verkligen så? Jag tror inte majoriteteten av Sveriges befolkning skulle tycka det vore bra om det enbart fanns en bank som dessutom var statlig. Vi har ett flertal sparalternativ för vår lön, varför skulle vi inte ha det för vår uppskjutna lön, d.v.s. vår pension?

Fokus bör istället ligga på kvalitet. Bekymret är att kvalitet är svårmätt. Vi har också olika preferenser för vårt sparande. Vissa struntar i vilka tillgångar de investerar i så länge de ger god avkastning, andra fokuserar på hållbarhet. En fond som går dåligt idag kan gå bra i morgon och vice versa.

Min slutsats är att det fortfarande ska finnas en mångfald av fonder att välja mellan. Vad vi däremot ska bekämpa är att fonderna kidnappas för penningtvätt och annan kriminalitet.

Vissa påstår att vårt pensionssystem är ojämlikt. Jag vill hävda att så inte är fallet. Däremot är arbetsmarknaden ojämlik. Eftersom kvinnor har lägre livsinkomst än män får de också sämre pension än män men det är inte resultatet av ett ojämlikt pensionssystem utan en ojämlik värld. Det kan inte pensionssystemet lastas för.